För cirka 10 år sedan var jag på ett seminarium som handlade om mångfald. Jag minns egentligen ingenting från den dagen förutom en föreläsning som en professor i sociologi hade. Han pratade om varför inklusion, att uppleva sig och att ingå i ett sammanhang, är viktigt, och sa ungefär så här:

–” När en person kommer till Sverige så har vi två till tre år på oss att se till att personen kommer in i det svenska samhället. Efter tre år har det visat sig att personer eller gruppen istället tar avstånd från och exkluderar sig själva.”

Anledningen till att jag minns det här var att jag sett det här i mitt arbete med mångfald ute på olika företag och organisationer. Jag såg parallellen med sammanslagningar av företag och dess olika kulturer, avdelningar, grupper och skolklasser.

Därför blir inte jag förvånad när jag tar del av händelseutvecklingen i förorter som Husby och Skärholmen. Det här var väntat!

Utanförskap är för de flesta i Sverige bara ett ord men en verklighet för de människor som finns utanför gemenskapen. Det betyder inte att de inblandade i tex Husby är oskyldiga men det betyder att det saknas en analys på en samhällsnivå, ett strukturellt perspektiv, som handlar om risker. Ingen verkar ha ställt frågan; Vad händer i Sverige om vi inte arbetar med inklusion? Vad händer tex när vi stänger ungdomsgården, drar ner på aktiviteterna till barn, gör klasserna stora och inte låter barnen öva på delaktighet och demokrati?

Det är nu dags att lyfta blicken, Sverige är inte världsbäst på allt. Titta på hur tex London arbetar med utanförskap, plocka fram de goda exempel som finns i Malmö, Södertälje (Hovsjöbyggarna) mfl.